Den här veckan rör vi oss lite längre ifrån fascians värld eftersom jag vill skriva lite om en podd jag lyssnade på för över tre år sedan som fundamentalt förändrade hur jag tänker på träning. I podden diskuterar den gamla proffskroppsbyggaren Ben Pakulski med Jacques Taylor om neurovetenskap och fysisk aktivitet. Det kan spontant låta lika spännande som att studera färg som torkar under en mulen höstdag men det är ett av de mest spännande samtalen jag hört.
Temat för samtalet är hur träning påverkar ditt sinne men det är inte på den vanliga grunda nivån att träning frigör lite dopamin och seratonin och så mår man mysbra efteråt, fokusen ligger istället på hur träning förstärker de tanke och beteendemönster man är fast i. Nyckeln ligger i att man under träning producerar ett ämne som heter BDNF (brain derived neurotrophic factor) som ökar hjärnans plasticitet, dvs det gör att hjärnan lättare omformas. Det innebär att hjärnan under träning, i större grad än någon annan stund på dagen, kommer modellera sig efter de mentala tillstånd man befinner sig. Är du stressad när du tränar så kommer din hjärna ”bli bättre” på att vara stressad, är du aggressiv så blir du mer aggresiv och är du lugn så blir du lugnare. Mönstren sätter sig.
Träningen skänker dig därmed ett unikt fönster under vilket du effektivt kan förädla dig själv mentalt men det är samtidigt ett fönster som kan förvärra dina dåliga sidor om du inte är försiktig och medveten. Och med träning menar jag inte bara typ att gå på gymmet, många saker frigör BDNF så som yoga, stretching, löpning osv.
När jag ur det perspektivet ser tillbaka på min egna träning under några år (främst runt 2018-2020) så inser jag vilket självsabotage jag då sysslade med. Min träning bestod av hastiga lunchpass på jobbets gym med mobilen bredvid som ringde stup i kvarten, det var långt ifrån fokuserat. Sakta men säkert dränerade sådana pass den rena glädjen i träningen och den blev istället stressig, slentrianmässig och ofokuserad vilket även började prägla mig överlag.
Taylor och Pakulski poängterar att man måste odla en känsla av tacksamhet över att man överhuvudtaget kan träna, att inse att det är en genuin gåva att ha en kropp som är så frisk och pigg att man kan utsätta den för järnets (eller yogastudions) prövningar. Träningen är långt ifrån ett måste, den är en ynnest! Man måste även tro på sin träning och känna en övertygelse över att den kommer ge resultat. Tror man inte på sin träning kan man lika gärna gå hem, då är det bara ett meningslöst sprattlande man sysslar med eftersom en stor del av träningens effekter är placebo (vilket är ett missförstått koncept med många negativa kopplingar och som jag kommer återkomma till i framtida nyhetsbrev).
Tacksamhet och tro alltså. Man ska närma sig sin timme på yogastudion, i gymmet eller ute på elljusspåret med samma sorts vördnas som ett besök i ett tempel (järntemplet är ett vackert namn för gymmet).
Veckans praktiska tips är därmed att sätta dig ner och grunna över vilka karaktärsegenskaper du vill odla. Vill du bli mer fokuserad? Lugnare? Mer förlåtande? Kanske du är för medgörlig och behöver jobba på aggresiviteten? Mana då fram den känslan när du utför din aktivitet och lägg tid före och efter passet på att avsiktligt känna tacksamhet över att du har förmånen att göra det du gör. Försök få det till en del av dagen som du känner vördnad för. Du kan inleda varje träningpass med att sitta ner i fem minuter, andas kontrollerat och skapa intentionen att vara mer lugn/aggresiv/kärleksfull/vaddunuvill under träningen.
Var också noga med att du inte enkom förstärker det du redan har för mycket av! Jag själv är en mjuk person och det jag egentligen behöver för att balansera mig är Sepultura i högtalarna och att skrika högt före jag drar 200 kilo från marken. Andra kanske mest av allt behöver ett gongbad och att få bort stressklumpen i magen. Var brutalt ärlig med dig själv, det är nu du har chansen att jobba på dina svagheter!
Det är möjligt att det här låter som idel gallimatias men när den stora kinapesten slog till och jag började träna hemma på gräsmattan med mina kettlebells helt utan stress, i kombination med enkla andningsövningar som skapar lätt eufori, ja då smälte flera kilon fett bort på några månader och träningen och livet blev plötsligt riktigt kul igen. Tjugo minuters avslappnad glädje med stålkulor några gånger i veckan gav mer för mig både kroppsligt och själsligt än oräkneligt antal stressiga lunchtimmar på gymmet. Det finns en lärdom att dra av det…
Lyssna gärna även på hela podden här Designing Workouts to Build Your Body and Your Mind. Pakulski är en av de intressantaste filurerna i träningsvärlden och han krossar nidbilden av kroppsbyggare som korkade köttberg.
Johan Simu
Fasciabehandlingar i Nyköping